LÅNGT!
Jag ska försöka skriva lite mer vettigt för första gången sedan jag kom hit. Innan har det mer blivit ”jag har gjort det här och det här och det här”..
Det är så mycket känslor för mig att komma tillbaka hit den här gången. Främst för att det antagligen blir sista gången på väldigt lång tid. Det kommer nog varken finnas tid eller pengar för det nästa år. Det här blir på något sätt min tid att säga hejdå till landet som kom att få en så så stor plats i mitt hjärta. Jag lovar er, jag skulle kunna bo här, men det finns så många men... Jag känner just nu att jag faktiskt saknar Sverige lite, mina nära och kära där hemma, på ett helt annat sätt än innan. Det har inte att göra med hur de har behandlat mig innan eller att jag haft färre eller sämre vänner innan. Det hela ligger helt och hållet hos mig själv. Jag har inte varit trygg i mig själv innan, vetat vad jag velat, tyckt eller kännt innan. Saker har varit så messed up i mitt huvud de senaste 5 åren och jag har inte riktigt vetat var jag skulle göra av det så att komma bort från Sverige har tidigare varit ett sätt att fly. Nu är jag mer trygg i mig själv och tycker om mig själv mer än jag gjort på många år, kanske mer än jag någonsin gjort. Jag har alltid hängt upp mitt liv på andra och inte tänkt på hur jag själv mår. 2009 har varit ett år av jävligt mycket smärta, sorg och rent helvete. Många val har gjorts som tagit hårt, men som varit behövliga. Nu börjar jag inse att det var val jag var tvungen att ta, annars hade jag stått still, jag vet inte hur länge, och antagligen bara sårat mig själv och andra mer och mer för varje dag. Jag kan inte skylla allt på andra, att jag inte litar på andra, att andra sårar mig och gör mig illa. Någonstans har jag en stor del i det också. What goes around comes around.
Men en sak är säkert. De tre gånger jag varit iväg hit, till kontrasternas land, har fått mig att se så mycket. Av mig själv främst men såklart även sett en del av en värld som inte ens går att föreställa sig i Sverige. Det är så mycket här som inte existerar hemma i sociala säkerheternas land. Jag ska inte ens börja skriva om det nu, för då kan jag hålla på hur länge som helst och kommer bort från det jag egentligen tänkt skriva om. MIG. Hur JAG mår, känner och tänker.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv. Men måste man veta det? Är det inte viktigare att veta vad man vill NU? Jag orkar inte leva efter ”vad jag ska bli när jag blir stor”. Jag är ganska stor nu och just NU vill jag göra det här. När jag kommer hem, ja vem vet vad jag ska göra då? Jag vill verkligen leva i nuet. Något jag aldrig varit speciellt bra på men börjar lära mig sakta men säkert. Sydafrika är ett väldigt bra land för det. Att jobba med hemlösa är verkligen ett sätt att se hur det är att leva så, när varje dag är en kamp att överleva. Vad som händer i morgon är inte så himala viktigt, det viktiga är här och nu.
Jag önskar jag kunde stanna här länge. Det kanske går, absolut, men jag känner inte att jag vet var jag ska börja. Jag börjar komma i kontakt med folk som kanske kan hjälpa mig att hitta en väg, vi får se. Men är det så att jag sitter på ett plan hem den 1 februari, så är det så. Och då tar jag det därifrån. En dag i taget. Nuet. Nu ska jag ha det så bra jag kan här och få ut så mycket som möjligt av min vistelse här. Sverige läggs lite på hyllan (förutom att jag söker lite jobb då, NÅN slags miniplan kan vara bra att ha, i slutet av dagen behöver jag trots allt ett jobb för att få pengar för att överleva hemma sen).
Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det här, kände mest att jag ville få ut det ur mig.
Jag vet att hösten hemma i Sverige var en av de bättre höstar jag haft på länge. Även om saker varit konstiga och jobbiga så har jag mått ganska bra för första gången på en väldigt lång tid. Jag tror som sagt inte det handlar så mycket om andra, utan att jag nått en punkt där jag börjat inse vad som är viktigt för mig och mitt välmående. Visst har jag träffat en hel hög med underbara människor och utan Lollo, Matilda, Johanna, Martin, Oskar, Linus, Macke, Kim, Basse och en hel del andra hade jag kanske inte tagit mig dit jag är just nu i mitt välmående. De har en stor del av det, men det är JAG som orkat kämpa mig dit. I somras var jag nere på botten, så långt som det bara går. Jag har aldrig slutat äta för att jag mått dåligt förut, inte under så lång tid. Jag försökte verkligen äta men kunde inte. Jag hade extrem ångest varje dag och det mesta kändes bara meningslöst. Varje morgon var en jävla kamp att ta mig ur sängen.. Nånstans i den skiten kom jag till en vändpunkt där jag kände att nu får det fan vara nog. Jag kan inte sitta och tycka synd om mig själv längre och det är bara JAG som kan göra nåt åt det, ingen annan. Och jag lyckades vända all den där skiten till något bra. Som tur var. Jag levde inte hösten som ”jag står ut, jag åker ändå till Sydafrika snart”. Jag levde den i nuet, varje dag i höstas har varit en ny dag där jag velat göra saker, träffa folk, hitta på kul grejer och ta vara på varje dag och inte bara se det som en väg till Sydafrika. Jag trodde aldrig jag skulle kunna leva så. Men det har jag gjort. Äntligen. Även när saker varit egentligen ”bättre” för mig (enligt det som anses vara bra som jobb, pojkvän, lägenhet, vänner, skola osv) så har jag alltid mått dåligt i mig själv och haft saker som tryckt i mig. En osäkerhet för precis allt. Den känslan är lite borta och jag känner mig mer glad nu än jag någonsin gjort, i hela mitt liv. Det är lite det min tatuering står för. Att jag alltid, på nåt sätt, har ett brustet hjärta. Att jag alltid har något i mig som så lätt kan få mig att må dåligt igen, trots att det inte är det. Jag tror att jag under en väldig lång tid framöver kommer få fortsätta att kämpa emot den känslan, för det gör jag varje dag fortfarande. Jag börjar dock hitta vägen för att slippa känslan. Aldrig ensam, alltid ensam ni vet. Jag har en ensamhetskänsla i mig hela tiden. Men den försvinner oftare än förut. Jag börjar kunna öppna upp mig för andra och släppa andra innanför skalet. Jag tror mina vänner känner av det med. Att jag vågar och orkar låta de lära känna mig lite lite mer. Problemet ligger ju inte hos mina vänner, utan hos mig själv. Jag får för mig att jag är ensam och att ingen förstår mig och att jag inte duger för nån. Egentligen är det ju jag som inte låter nån veta eller se vad jag känner och hur ska de då kunna förstå mig? Men det här är anledningen att jag inte kan leva med någon som har ännu större problem än mig att prata om sånt här och öppna upp sig och orka lyssna på allt ältande. Det fungerar inte i mitt huvud. Då kommer jag tillbaka till det där igen, att jag mår dåligt, fast jag egentligen inte gör det.
Det var det här, som i slutändan, gjorde att jag och Micke inte kunde fortsätta tillsammans. Det hade inte med att göra att vi gjorde saker mot varandra som sårade den andra. Det var bara en konsekvens av allt det jag precis förklarat. Att jag kännt mig ensam fast jag inte varit det, och inte kunnat prata om det, med någon. Än en gång ligger det faktiskt mycket hos mig själv, mer än hos nån annan. Men jag går inte ihop med någon som är som mig och kanske ännu mer inbunden, det går inte leva så hela livet, jag skulle antagligen bli galen och det skulle bara fortsätta med att vi sårade varandra om och om igen, det är jag säker på. Den onda cirkeln hade aldrig brutits. För ingen av oss visste/vet hur den skulle brytas. Vi bara försökte om och om igen på exakt samma sätt. Tillslut blir det för mycket och man kan inte förlåta hur mycket som helst, hur mycket man än vill. Viljan är inte alltid starkast. Det som finns där, det finns där. Förlåta kanske går, men inte glömma. Och glömmer man inte så blir det väldigt väldigt svårt att lita på varandra igen och hitta en ny väg. Jag älskar Micke och kommer göra det, på ett sätt, för alltid. Jag tror dock att vi har förstört vår väg tillsammans för länge sen och inte någonsin hade kunnat hitta ett sätt att få den att gå framåt igen, bara runt runt runt.. Det är så jävla sorgligt och det gör så jävla ont fortfarande att tänka på det, för på ett sätt är han den enda för mig, men jag har gått vidare och insett att det är för komplicerat och för mycket skit i vägen för att någonsin kunna laga. Jag har börjar bygga min egen väg nu och var den går, det vet jag inte än, men den kommer inte göra en Usväng och gå tillbaka igen... Hur mycket min hjärna vissa dagar vill, så kommer jag fortsätta framåt. Det är det enda jag vet.. resten, det får framtiden avgöra. En dag i taget som sagt.. NUET. Inte DÅ eller SEN. NU!
Det är inte längre bittra minnen, utan bra minnen, och de försöker jag minnas och vill kunna se tillbaka på hela mitt liv.
Det här blev väldigt väldigt långt och jag är imponerad av dom som orkat läsa :)
Jag behövde bara få det ur mig!
Inlägg
